Okey, so it's friday, jag och Agnes åkte till Sears efter skolan och jag berättade för henne vad som händer just nu. Först var jag lite rädd att hon skulle bli arg, men hon förstod, thank god, och jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. Jag ska fundera i helgen, och förhoppningsvis veckan... det är inte så att jag vantrivs, men om jag ska vara ärlig så är mitt hjärta hemma i Helsingborg.

 

Det är inte så att jag inte är tusenfalt tacksam över att jag har fått chansen att åka, jag tar inte det för givet en enda sekund! Som det är nu dock, så känner jag att detta inte är min plats att var, att detta inte är mitt liv. Jag trivs inte särskilt bra på min skola, och inte i staden jag bor i heller. Min värdfamilj är verkligen otrolig, men det är jag som har svårt för allt. Dom kommer, oavsett vad som händer, alltid att finnas nära mitt hjärta, jag har hittat en bästa vän i min värdmamma och om jag fick välja kunde jag ha stannat här utan skolan. Men så är det inte, och jag vill vara ärlig och säga att jag saknar min skola där hemma. Jag saknar allt som har med Helsingborg att göra just nu.

 

Jag gick med i den här tävlingen innan jag började gymnasiet, innan jag på riktigt hittade mig själv. När jag fick reda på att jag skulle åka trivdes jag med mitt liv. Jag hade nästan glömt bort att jag hade gått med i tävlingen. Men det kändes endå som att det var min chans att ta, min chans att få mitt USA. Jag ville verkligen åka. Jag fick placering, och det var inte alls vad jag hade väntat mig. Men jag gav Alaska en chans också, och det ångrar jag inte för en sekund. Det är inte så att jag avskyr det här, det är vackert med bergen men det är i stort sett det enda. Min skola här har väldigt många kriminella, många natives och människor är ganska... reserverade. Det känns som att allt det häftiga, lockers, cheerleaders, classes osv inte är sådär big deal när jag var så lycklig hemma. Jag trivs helt enkelt inte. 

 

Jag har berättat för min värdmamma, och det känns bra. Jag vill ge det lite mer tid, men jag saknar allt där hemma. Jag älskar mitt liv på Campeon, jag känner mig inte hel utan mina bästa vänner, och jag saknar Helsingborg och allt som har att göra med det... Jag vet inte hur osammanhängande detta blev, men jag delar bara med mig lite av mina tankar. Det känns som att oavsett vad som händer, så finns det fler chanser för USA. Jag vill helt enkelt inte må eller känna som jag gör just nu. 

 

Jag har haft en riktigt bra eftermiddag, jag har skrattat, jag och Agnes åkte till Sears osv, vi ska se film ikväll... som varje kväll. Och så ser nog min helg ut, precis som alla helger sedan jag kom hit. Detta är inte hur jag vill leva... det är som hemma fast inte lika vackert... 

Jag vet att många sitter där och känner att jag ger upp, och jag vet inte, jag tycker inte att jag gör det. Jag ska försöka, verkligen, och jag har försökt.  När jag ser mig omkring på allt det "coola" som finns här, så känns det fortfarande som att jag hör hemma på andra sidan jorden... Så jag hoppas att ni i alla fall försöker se det ur mitt perspektiv, allt är inte perfekt, jag är inte perfekt, jag gör mitt bästa här borta. 

 

Sears is like a mini Ullared


Italian Redbull Soda... let's say we had fun in the car home...

It's September and the snow's coming people!