Jag är lite halvt deprimerad här. Jag vet inte riktigt vad det beror på... Min familj är bra, verkligen, och det är inte problemet. Men det är riktigt svårt att connecta med folk här, och om man inte kan hitta en tjejkompis och hittar en kille så är det most likely att du rätt som det är har en lunchdate utan att du vet det... I am confused och lite uppgiven över det hela. Det är riktigt svårt att hitta vänner här, det är svårt att starta konversationer när man ärligt talat inte har något att prata om, och folket här är sååå annorlunda från de där hemma. 

Som om det inte räckte så är det en massa utbytesstudenter som åker hem just nu, och det gör ingenting bättre... det finns ögonblick flera gånger om dagen där jag bara vill hem till Helsingborg och till Campeon, till mina vänner, till freakin Kullagatan! Jag försöker så gott jag kan här, jag gillar verkligen min familj, men jag har hamnat i en skola där jag inte trivs, som är ganska kriminell och suger på sport. 

 

Jag känner dessutom att jag är fast i vissa saker som har hänt, och är ganska säker på att det kommer ta lång tid att komma över det, jag är arg, sårad och riktigt himla förvirrad över saker som har hänt. Så, jag kom hit, hade hemlängtan, blev totalknäckt och försöker fortfarande klara av allt annat som involverar livet här borta. Det är tufft, riktigt tufft, och vissa dagar är allt jag vill ha en kram från världens bästa föräldrar som kan säga att oavsett vad som händer så har jag alltid dom. Fyför vad jag saknar det, och jag önskar att jag hade någon att prata med om allt som händer här, men det känns verkligen inte så. 

 

Med andra ord, idag är en mindre bra dag, och det kommer säkert att bli bättre i helgen. Imorgon ska jag öfrhoppningsvis på football game med Toni och company, och på lördag förhoppningsvis shoppa med Camilla och Megan. We'll see. Känns bara så jäkla hopplöst just nu.