Igår var släkten här hemma för att ha en liten "tidig födelsedagsfest contra avskedsfest" för mig. Mina tjejer lyckades ta sig hit allihopa, för första gången på alldeles för länge (två veckor?!). Mamma hade gått all in med USA och köpt ballonger och flaggor and god knows what, haha, tack fina mamma för allt du tagit dig igenom för detta! Jag fick äntligen Samsonite-väskan som jag spanat in ett bra tag, i turkose, vilket gjorde saken ännu bättre. Sedan fick jag en påse med Skittles, Reese´s, Dr. Pepper, Ice Tea, Snapple och Butter popcorn av min faster m. familj, resekit med allt från plåster till ögonbindel, en bok, en stycke present som jag inte fick öppna förräns jag sitter på planet, 130 dollar, epilator (som jag önskat mig) och något litet till.

Mina flickor överraskade mig och höll tal, som i sin ordning satte alla i tårar, farfar, farmor, mamma och hela gänger satt och grät. Det gör så himla ont att behöva lämna det som gör mitt liv här hemma bäst, de som gör mina dagar här så himla gyllene och värdefulla. Jag har hittat min plats när jag har dom vid min sida, och dom har gjort mig till den jag är och hjälpt mig hitta mig själv. Aldrig hade jag trott att det skulle vara såhär jobbigt att säga hejdå.

Efter att vi torkat tårarna hade farmor (tack världens underbaraste farmor) gjort en tårta med USA flaggan, och kvällen avslutades med mina tjejer och bad i havet i Viken. Sommaren 2012 har hittills varit oslagbar och oförglömlig och jag lever varje minut som om den är min sista, fångar dagarna och springer ute om nätterna. Älskar livet, kort men långt sagt. 

 

Tack min underbara släkt, som alltid finns här för mig och ställer upp, som alltid gör mig glad och som är min och ingen annans släkt. Jag älskar er allihopa.