Sommarjobb, regn, sena nätter med långa promenader genom världens finaste stad med bästa vänner. Det går vidare, allt närmar sig och tiden krymper till veckor snart, även om jag inte har något datum så känner jag av hur sanden rinner ut. Jag inser även hur mycket jag verkligen vill detta, hur djupt det sitter och hur det alltid suttit här inne, hur mycket jag är redo att lämna detta och slänga mig ut för något nytt. Jag är en av de som inte står still, som inte väntar på nästa äventyr utan letar upp det, och gud, gud vad jag längtar nu. Det enda som jag kan tycka är otroligt jobbigt - och som jag nämnt ganska mycket nu - är att lämna mina bästa vänner bakom mig. Mina sena-nätter-sova-bredvid-skratta-gråta-äta-springa-dansa-göra-allt-tillsammans-vänner. Det gör ont ända inne i hjärtat att tänka på att vissa människor faktiskt kommer att glida ur mitt grepp, och att jag till och med känner det redan. Obehagligt och sorgligt, ont och tråkigt. Men jag försöker tänka som att jag klarar mig utan de som inte bryr sig tillbaka, som inte tycker att det är värt det. Mina vänner finns kvar här, i alla fall de som jag har för livet, det vet jag och jag älskar er så himla mycket.